Nu har ni mig här igen. Jag känner mig åter redo att skriva i bloggformat. Det ska vara opretentiöst, det ska vara på mitt sätt, det ska vara vad jag vill och när jag vill, för jag skrattar och skriker och sjunger och gråter när jag vill. Som flickan sjunger i visan från kassettbandet Nu sjunger näktergalen. Det som jag växte upp med. Där de spelade visor om livet och döden och kärleken däremellan.
Jag lyssnade jämt på låten Sky Trees med Solar Fields när min dotter Edith var alldeles nyfödd. Bara ett litet sovande knyte i famnen. I morse lyssnade jag åter på låten - första gången på nästan två år - och kanske föddes ett nytt litet knyte inom mig. Ett litet litterärt ordknyte - och jag kände att nu minsann ska jag starta en ny blogg. "Tack för teet bejbi, det värmde, jag tror jag ska starta en ny blogg" sa jag till Christian och här sitter jag nu. Ibland kan det man skriver kännas så urbota lökigt och oäkta även om man till fullo hjärtligt menar varje ord. Orden räcker kanske inte till - lik förbannat är jag född att älska dem, behöva dem, begrava dem, nära dem, närma mig dem.
Apropå ingenting är ordet "ibland" ett av de fulaste orden jag vet.
"Apropå ingenting ser det förjävligt ut i din mun - massa skit längs tandköttet" sa tandläkaren till mig häromdagen när jag kom dit svullen och yr med värk i visdomstanden. Jag gick hem och grät och hatade och tyckte hon var orättvis. Hon hade väl ingen som helst rätt att uttrycka sig på det viset när hon inte kände till min hälsostatus som för tillfället befann sig på botten där den led av mörk själlös ångest. Det sista jag behövde den dagen var att bli kränkt. Och nu frågar jag mig vad som driver en människa att avrätta ett hundratal ungdomar på en ö. Om ett stycke obetydlig otrevlig tandläkare fick mig att hata och förmörkas - vad kan då inte ett helt samhällssystem få en automatvapendragare att göra. Det är fruktansvärt alltihop.
Vi måste axla kärleken.
Så det så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar