Love's Philosophy

The fountains mingle with the river

and the rivers with the ocean,

the winds of heaven mix for ever

with a sweet emotion;

nothing in the world is single,

all things by a law divine

in one another's being mingle -

why not I with thine?

See the mountains kiss high heaven

and the waves clasp one another;

no sister-flower would be forgiven

if it disdain'd its brother:

and the sunlight clasps the earth,

and the moonbeams kiss the sea -

what are all these kissings worth,

if thou kiss not me?

-          Percy Bysshe Shelley  

Denna kväll sitter denna gräsänka framför Kommissarie Lewis och fastnar för denna utsökta dikt som de döpt veckans avsnitt efter. Är egentligen inte mycket för äldre brittisk poesi, men den här var ju så fantastiskt innerlig i all sin enkelhet. Varsågoda. Smaka av och njut.

Sommarbarn.

Jag ska börja skriva på en novell idag. En som ska heta Sommarbarn. Vad den kommer handla om avslöjar jag inte, men temat är skärrande ärrande. Vi får se var det hela slutar.

Mitt eget sommarbarn är ett enda stort lyckopiller. Och hon är verkligen ett sommarbarn från stråtestar till tåspetsar - orden "baadaa", "krakra" och "bii" hörs dagarna i ända. Det vill säga bada, rutschkana och gunga. Andra ord i hennes förråd är "mänä", "bll", "bebii" och "lale". Vagn, bil, bebis och nalle. Dessutom hör vi ungefär världens samlade fauna i form av djurläten från morgon till kväll.

Novellen ropar. Tvättstugan ropar. Christina! på Christina-dagen.

Himla träd.

Nu har ni mig här igen. Jag känner mig åter redo att skriva i bloggformat. Det ska vara opretentiöst, det ska vara på mitt sätt, det ska vara vad jag vill och när jag vill, för jag skrattar och skriker och sjunger och gråter när jag vill. Som flickan sjunger i visan från kassettbandet Nu sjunger näktergalen. Det som jag växte upp med. Där de spelade visor om livet och döden och kärleken däremellan.

Jag lyssnade jämt på låten Sky Trees med Solar Fields när min dotter Edith var alldeles nyfödd. Bara ett litet sovande knyte i famnen. I morse lyssnade jag åter på låten - första gången på nästan två år - och kanske föddes ett nytt litet knyte inom mig. Ett litet litterärt ordknyte - och jag kände att nu minsann ska jag starta en ny blogg. "Tack för teet bejbi, det värmde, jag tror jag ska starta en ny blogg" sa jag till Christian och här sitter jag nu. Ibland kan det man skriver kännas så urbota lökigt och oäkta även om man till fullo hjärtligt menar varje ord. Orden räcker kanske inte till - lik förbannat är jag född att älska dem, behöva dem, begrava dem, nära dem, närma mig dem.

Apropå ingenting är ordet "ibland" ett av de fulaste orden jag vet.

"Apropå ingenting ser det förjävligt ut i din mun - massa skit längs tandköttet" sa tandläkaren till mig häromdagen när jag kom dit svullen och yr med värk i visdomstanden. Jag gick hem och grät och hatade och tyckte hon var orättvis. Hon hade väl ingen som helst rätt att uttrycka sig på det viset när hon inte kände till min hälsostatus som för tillfället befann sig på botten där den led av mörk själlös ångest. Det sista jag behövde den dagen var att bli kränkt. Och nu frågar jag mig vad som driver en människa att avrätta ett hundratal ungdomar på en ö. Om ett stycke obetydlig otrevlig tandläkare fick mig att hata och förmörkas - vad kan då inte ett helt samhällssystem få en automatvapendragare att göra. Det är fruktansvärt alltihop.

Vi måste axla kärleken.

Så det så!