torsdag 29 september 2011

När en kvart blir en timme.

Det tar en kvart att gå till dagis. När Edith sitter i vagnen. I morse gick hon på egna ben och då blir vägen liksom lite mer detaljerad. Fin cykel! Stor sten! Bil! Lastbil! Titta där! Bil! Lastbil! Titta där! Bil! Lastbil! TÅG! Hund! Efter tjugo minuter nådde vi slutet av vår gata. Efter fyrtio minuter ville hon käka banan och satte sig frivilligt i vagnen så jag kunde skjutsa på de sista tio minutrarna. Väl framme lyste lilltjejen upp då hon såg sin nya polare Merry - vilket är fantastiskt komiskt med tanke på Glader!

Här är hon - världens mest strålande unge - i sin nya mössa, inspekterandes en cykel och dess plingande ringklocka.




För övrigt är det jag och gamlingarna som brottas på mejeriavdelningen för att roffa åt oss de sista paketen med smör. Nu är det te som gäller för min del. Ska sätta tänderna i noveller och färska fikon.

onsdag 28 september 2011

Off-season men efterlängtat

Edith inviger våra nya utemöbler som efter lång väntan äntligen anlänt vår balkong - en födelsedagspresent från mamma. Min födelsedag. Den var i maj. 




Anyway. Hon hämtade en Zendo och slog sig till ro. 

måndag 19 september 2011

EDITH 2år


Tänk att nu är min lilla skitunge två år gammal. Känner mig smått sentimental - det var lite sorgligt att rensa undan alla serpentiner, kakfat och servetter nu på morgonen. Alla spår efter kalaset. Edith fyllde år i fredags. Jag sjöng min farmors gamla födelsedagsvisa för henne på morgonen - hon fick lite lyxigare frukost än vanligt med frukttallrik, äggröra och gurksmörgås - och swusch iväg till dagis. Pappsen var iväg på konferensresa och kom inte hem förrän sent på kvällen när vår tvååring redan sov djupt efter en dag med glassfirande på dagis och sedan en laxmiddag med mammsen och mormor. Vi firade därför lite mer på lördagen då det vankades paketöppning och kalas.






En fantastiskt lyckad kalasdag med mycket glädje, kärlek, gemenskap - och kakbuffé! Allt som allt en underbar födelsedag! Dessutom har trotsåldern lagt sig och lilltrollet är så himla strålande på alla sätt och vis - det bara bubblar ut nya ord ur henne varje dag. Hon är en stor tjej nu. Bar precis ner barnstolen till källaren.





Nu ska jag skriva. Tekoppen är preparerad - orientalisk kanel.

söndag 11 september 2011

Vad mediala vi var den där morgonen...


Edith dansar o ler.


Även solen har sina fläckar.

Det har även den här bloggen som ni märkt. Här händer inte vidare mycket vad gäller uppdaterande, men som jag skrivit tidigare är det meningen att detta ska vara en opretentiös blogg där jag skriver när jag har lust och den senaste tiden har det varit så mycket att jag helt enkelt inte har haft ro till den här delen av mitt skrivande. Dessutom ligger de flesta bilderna på Christians mobil och det glöms lätt bort att de ska överföras till min dator. Nå, nog med ursäkter. Nu är jag här. Som vanligt passar jag på medan Edith sover middag. Hon har varit sjukling sen i torsdags kväll lilla stackarn. Men det var väntat eftersom hon nu har skolats in på sin nya förskola. Så här fin var hon sin första dagisdag...






Visst blir man glad - jag blir alltid lycklig och varm i hela kroppen av att se henne, älskade lillskorpa. Inskolningen har gått bra. Edith är ju gammal i gemet som man säger. Dagis medför även att mammsen fått en chans att ta tag i sitt liv en gång för alla. Jag skriver på min novellsamling, läser mycket, pluggar skönlitterär projekttermin, tränar yoga, har påbörjat samtalsterapi och det känns äntligen som jag kommit igång. Det sitter även ett kontrakt på vårt kylskåp, undertecknat av mig med Christian som vittne. Jag har nämligen knåpat ihop ett ångestdämpande tremånadersprogram för mig - blir spännande att se om det hjälper. Det går ut på att jag i tre månader inte ska äta/dricka socker/kolhydrater, inte dricka alkohol, jag ska träna yoga och ligga på spikmattan varje kväll. Nu är detta givetvis något att sträva efter - bryter jag mot något av momenten är det inte hela världen. Det hade ju varit väldigt motsägelsefullt att pressa sig själv så man får ångest när syftet är att må bättre. Hittills har det i alla fall känts bra och det börjar bli lättare att andas.

En regnig dag byggde vi en koja.




Bilderna kommer komma fläckvis och därför kommer uppdateringen ske sporadisk och inte nödvändigt i upplevd ordning. Det får bli som det blir och du är varmast välkommen som läsare! Nu ska jag återvända till min tekopp. Dagens te? Kustfägring!