...så sjunger Nationalteatern i "Barn av vår tid" och jag tycker det är en passande titel för de senaste dagarna, då Edith befunnit sig i en Dr. Jekyll-och-Mr. Hyde-period där ingenting duger och allt är frustrerande och endast kan hanteras genom hysteriska utbrott. För minsta lilla grej har hon förvandlats till ett monster och man har tassat på tå omkring henne. Men det är klart - mellan varven är hon ju alldeles alldeles underbar och överöser en med blöta spontanpussar och man faller pladask i hennes skrattgropar. I alla fall tog mammaorken slut igår. Edith fick sova middag hos mormor (eller "moumou" som Edith säger) medan jag gick in i ett andrum. I form av Gamla stan. Traskade runt under paraply i skönt strilande ösregn i gränderna. Ångest, inre stress, sömnbrist och i allmänt taskigt skick. Då finner jag en secondhandbutik nedanför en källartrappa. En liten härlig vintageatmosfär där de spelade vinylplattor och glödlamporna spred ett varmt sken och man fick ducka för att inte slå huvudet i de uråldriga källarvalven. Det gjorde min dag. Inte en penny hade jag, men det var bara så befriande att andas in det hela. Gå ner om ni passerar Drakens gränd. Vilket fynd!
Jag satte mig sedan hos ett nyfunnet fik på Brända tomten. Även det var ett fynd. Där satt jag med en kopp te och skrev ner en ny novell på ett par servetter och kände mig som en megaförfattarklyscha och det var så fantastiskt. Efter ett par timmar återvände jag till mamma och lillmonstret.
Christian hade haft utbildningsdag i stan och kom förbi strax efter. I gåva hade han fått ett gigantiskt paraply. Ett sånt där golfparaply som är så stort att både caddy, golfbag, golfbil och peggar får plats inunder. Edith knaprade morot och levde rövare under det.
Idag tycks lugnet efter stormen ha infunnit sig. Jag och mitt hjärta har haft en harmonisk förmiddag. Det kunde vi behöva båda två. Imorgon ska vi hälsa på hos kommande förskolan - det ser vi fram emot!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar